Rättsväsendet sviker våldsutsatta kvinnor.

Artikel publicerad i Dagens Samälle 2019 – 09- 26 https://www.dagenssamhalle.se/debatt/rattsvasendet-sviker-valdtagna-kvinnor-29327

Sverige ger frikort till våldtäkt smän, det måste till en förändring nu! Läs nedan debatt Susanna Udvardi skrev efter genomgång av BRÅ:s rapprot Våldtäkt till dom (2019:9)

Rättsväsendet sviker våldtagna kvinnor

Vad gör #metoo och allt annat kvinnofridsarbete för skillnad, när polis och åklagare inte orkar eller kan göra sitt jobb ordentligt, frågar kvinnorrättsaktivisten Susanna Udvardi som ifrågasätter att endast fem procent av de anmälda våldtäkterna leder till en fällande dom.

Jag träffar misstrodda och sårade våldsoffer,
mestadels kvinnor och flickor i mitt arbete på kvinno-brottsofferjouren.
Jag får höra hur de upplevt mötet med polis, åklagare och domstolar.
Det är berättelser som vittnar om besvikelse, sorg och en känsla av
total uppgivenhet. Men det handlar inte bara om dessa kvinnors
berättelser. När jag läste Brottsförebyggande rådets (BRÅ) rapport ”Våldtäkt från anmälan till dom” som nyligen släpptes fick jag deras bild av rättsväsendet bekräftad. 

BRÅ har haft regeringens
uppdrag att studera rättsväsendets hantering av våldtäkt. Uppdraget
fick de på grund av det låga antalet anmälningar som under de senaste
åren lett till fällande dom, runt  fem procent.

År 2016 anmäldes 4
549 våldtäkter som berörde personer som var över 15 år. Samma år ledde
384 fall av våldtäkt till åtal och det utdömdes 194 fällande domar. BRÅ
valde slumpmässigt ut 785 av  dessa våldtäktsanmälningarna och gjorde en
fördjupade genomgång av 200 utredningar. BRÅ konstaterar att det finns
brister i ungefär var tionde utredning. Jag skulle kalla det för stora
brister. 

Det konstateras att
den misstänkte blir förhörd i mindre än hälften av fallen. BRÅ:s egen
rekommendation, observera inte krav, är att den misstänkte ska höras vid
varje anmälan. Det skulle ge –om inte annat – en signal till de som
utsatts för ett övergrepp att deras ärende tas på allvar.

Det framgår också
att i en del ärenden skulle förhören med parterna kunna ha ett
tydligare fokus på de centrala frågorna: när, var och hur. Jag kan inte
låta bli att fundera, hur låter det?

När, var och
hur, är inte just dessa frågor som är avgörande frågor i en
våldtäktsutredning? När jag läser vidare i rapporten bekräftas bilden
som jag har så många gånger hört från våldsutsatta; målsägandens och den
misstänktes berättelser kontrolleras inte alltid tillräckligt väl. Det
är så många kvinnor som jag möter som vittnar om att de från första möte
till sista känner sig misstrodda. När utredningen läggs ned får de en
bekräftelse på att ingen bryr sig.

BRÅ konstaterar att
det finns brister och fel i vart tionde undersökta anmälan. Känslan av
att samhället sviker våldtagna flickor och kvinnor är överväldigande. Är
det inte vår plikt att göra allt vad vi kan för en våldsutsatt person?
Många kvinnor får livslånga följder med psykiska besvär.

 I BRÅ:s rapport
framgår det också att man exempelvis missar att göra ett snabbt
alkotest eller fråga vittnen om målsägandens tillstånd eller inhämta
kamerabilder. Listan på brister kan göras ännu längre. Möjligheterna att
säkra bevis och material utnyttjas helt enkelt inte. Det är fakta som
får mig att rysa.

I sin rapport ger BRÅ
förbättringsförslag, som man kan tycka skulle vara helt självklara. Men
så är det alltså inte. Det rör sig bland annat om:

  • Korta utredningstider, vilket direkt även skulle motverka att målsägande hoppar av. 
  • Att förhör alltid ska genomföras med dem som är skäligen misstänkta och att förhören ska genomföras så snabbt som möjligt.
  • Att fallet dokumenteras noggrant.

Jag funderar, vad
gör #metoo och allt annat kvinnofridsarbete för skillnad, när polis och
åklagare inte orkar eller kan göra sitt jobb ordentligt?

Enligt Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) uppgår
notan för mäns våld mot kvinnor till 13 miljarder  kronor om året –
eller drygt tio miljoner för en enda våldtäkt. Enligt European Institute
for Gender Equality (EIGE) är notan betydligt högre och uppgår till
39,7 miljarder kronor per år. EIGE:s beräkning för det totala könsrelaterade våldet i Sverige utifrån
2012 års kostnadsnivå uppgår till 45,5 miljarder svenska kronor. Det
motsvarar kostnaden för hela vårt rättsväsende inklusive polisens
kostnader. När kommer siffran 45,5 miljarder att sjunka in hos
politiker? 

Jag känner frustration och vrede,
men det spelar ingen roll vad jag känner, det viktiga är hur de kvinnor
känner, vilkas ärenden har lagts och läggs ned utan att rättsväsendet
har gjort allt för att säkra bevis och föra utredningen framåt så långt
det går. Den vanligaste kommentaren vi får höra på vår kvinnojour är att
de känner sig kränkta och misstrodda, och det är med all rätta. 

Susanna Udvardi kvinnorrättsaktivist och verksamehteschef Freezonen, kvinno-tjej-och brottsofferjouren Publicerad: 26 september 2019 kl 19:00 Uppdaterad: 26 september 2019 kl 18:59