Kommunernas arbete mot mäns våld mot kvinnor – är dyster läsning, ny rapport från Unizon

När jag läser undersökningen tredje gången (2017, 2015) framträder ett dystert men bekant mönster. Undersökningen visar att mäns våld mot kvinnor inte har fått högre status i kommunernas arbete.

Kvinnofridsarbete tycks fortsätta utan mål och struktur  i många av våra kommuner. Färre än hälften av kommunerna har gjort någon form av undersökningn och vet vilket behov dem har! Jag läser vidare i rapporten att lika många kommuner inte vet vilket skydd de kan erbjuda till våldsutsatta kvinnor med sina barn. Det är inte bara alarmerande det borde få konsekvenser, men så är det inte.  

Att kartlägga våldet är grundläggande för att kunna ge stöd och skydd till kvinnor och barn och för att kunna arbeta förebyggande mot mäns våld.

Hälften av kommunerna har inte utvärderat arbetet de senaste två åren och fyra av tio har inte avsatt särskilda medel för arbetet med kvinnofrid.

Jag blir arg, frustrerad men inte förvånad. Så här har det varit länge. Jag sätter ner rapporten och tänker , vad gör vi nu? Jag arbetar på en av dem jourer som kommunerna säger sig ha behov för men som får ansöka om bidrag år efter år,  och i bland får vi ett nej.  Vi lever med  ständigt ekonomisk oro och osäkerhet samt en kortsigkig budget på mindre än ett år.  I rapporten svarar 81% av alla tjej-ungdomsjourer och 59 av kvinnorjourer att dem saknar övernenskommelser om samverkan med socialnämnden.

Men optimisten säger;  så mycket vi kan göra för att förbättra situationen för de utsatta. Kämpen säger;  det går inte att ge upp, vem skall hjälpa de utsatta? Medmänniskan håller i handen, tittar på den utsatta och ser den, för någon måste se barnen och kvinnorna som är flera hundratusen personer i vårt land, som mår dåligt och som lider. Trotts mediernas bevakning, trotts jourernas iderliga kämpande och trotts några kommuners uppriktiga engagemang på socialtjänsten är vi fortfarnade på botten av vad jag skulle kalla för gott förebyggande arbete inom våld mot kvinnor och förebyggande åtgärder för att hjälpa barnen och ungdomarna i vårt land.

Istanbulkonvetnionen, Svenska lagar och Regeringens 6:e jämställdhetsmål står det klart  ” Skydda kvinnor mot alla former av våld och förebygga, lagföra och avskaffa våld mot kvinnor och våld i hemmet” frågan är bara vem skall göra jobbet och när?

Susanna Udvardi

verksamehtschef, Freezonen, kvinno-tjej-brottsofferjour